Å herre jösses min skapare (alltså min pappa)

Idag skulle jag vara redig och ta Chiefen på en promenad. Eftersom Is alltid är med mej till stallet så var hon det även denna gång. Jag var i valet o kvalet om att ta den där promenaden med honom just för att Is var med och det kan bli lite körigt med en häst på ena sidan och en hund på andra sidan, vid möte av traktorer eller lastbilar efter vägen..men jag gjorde en chansning, det har ju gått bra förr.
Vi gick inte så långt men vi gick iaf förbi vårt hus där då mister Norris sitter i hundgård, vilket slog mej när vi närmade oss att jag inte har en aning om hur han reagerar på hästar. Mina tankar fortsatte om att hans förra grannar har ju häst så han har iaf sett såna konstiga djur förut..jag valde att prata med honom samtidigt som jag, Chiefen och Is trippade förbi lugnt och stilla. Och alla skötte sej kanon.
När vi efter en stund vände och skulle gå tillbaka till stallet igen så fick Chiefen en ordentlig, jävla utskällning av Norris, Chiefen vart livrädd och springer i cirklar, frustar och stampar, jag släpper kopplet till Is så hon kunde springa undan och inte bli nertrampad, sen försökte jag lugna Chiefen men det gick sådär..att gå därifrån var inte det enklaste, det gick i cirklar i flera hundra meter. När hästkraken äntligen lugnar sej och går nästan som han ska så ska det såklart toppas med en lastbil med släp som slår o låter och därmed var vi igång igen! Jag är glad att han inte trampade ner mej men det var inte långt ifrån, hästen var hysterisk! Halkade i dikeskanten så han gick ner på knä, stampade och trampade som en blådåre.. Men tillslut kom vi av vägen och han kunde andas ut..likaså jag.. Puh! Vilket projekt! Jag var helt skakis och genomsvett, vilket jag upptäckte långt efter jag andats ut. :) 

Ett stort tack till chauffören som stannade lastbilen långt undan oss, när han såg hur jag kämpade med Chiefen. OCH allra mest - världens största eloge till världens bästa hund, Is! Under hela den här biten när jag kämpade med en galen häst så följde hon efter oss sakta men säkert med kopplet släpandes i backen efter sej, hon höll sej stadigt några meter bakom och hade kontroll på situationen, hon släppte oss inte med blicken. Underbara hund, jag är så stolt! 


Foto: www.essfoto.se

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback