efter fem dygn på intensiven i falun känns livet ganska tungt. det är med blandade känslor vi kom hem imorse kl 5.. det är gott att få krama våra djur igen o känna kärlek, tröst o värme. men ingen av oss står ut med tanken att vara 30 mil bort.

när det blir så tydligt att ett liv kan avslutas på ett sätt som är maktlöst o inte går att kontrollera så funkar man inte som man ska i skallen.. vi har vakat, vakat o vakat. funderat, frågat o gråtit. tankarna mal runt hela tiden o jag personligen har ifrågasatt vad som är värt här i livet.

jag vet inte hur jag ska tacka mina underbara vänner o familj som ställt upp för oss när vi tvunget fick åka iväg, ni vet vilka ni är o jag älskar er så ini bomben! om jag bara kunde beskriva min tacksamhet på något vis men det kan jag inte! det har varit så skönt att veta att våra barn varit i trygga händer o jag är stolt över att ha de bästa vänner man kan tänka sej!
o för att inte prata om m's fina syskon, tusen tack för kläder o mat!!

resan är inte över än, på länge. men jag hoppas innerligt att detta slutar lyckligt. för jag är trött på att ha ont i hjärtat nu.

fortsätt kämpa!