En god vän till familjen (på mammas sida) finns inte med oss längre och det känns. Även om jag inte träffat honom på flera år och jag kanske bara var "Lottas unge" för honom så var han betydligt mer för mej. Jag har inte vuxit upp med förebilder som är perfekta i andras ögon och han var långt ifrån perfekt men för mej var han den med det största hjärtat och snällaste själen. Jag såg alltid fram emot att träffa honom för han gjorde mej alltid glad! Hur läget än var för honom så lös det inte igenom för mej, för mej sken han som solen. Varenda gång vi sågs. Så lik sin far..

Verkligheten slår till igen och påminner om att man inte ska ta något/någon för givet. Ikväll åker jag hem och kramar om mina finaste, länge och hårt. Och ikväll tänder jag ett ljus för dej, jag hoppas du funnit ro nu.